Rubriken ovan är från The Ring maj 1975 och är en artikel av Sven “Bem” Ekström och handlar om nästa svensksatsning under förbudstiden. Visserligen brukar man beskriva Hasse Thomséns brons på OS i München 1972 som en vändpunkt men det är nog mer rätt att se det som en ljuspunkt i mörkret. När legendaren “Bem” sedan målar upp det här projektet i mycket ljusa färger får man nog se det på samma sätt.
Bosse Högberg och Spanien-galorna var nu historia, Hasse Thomsén hade slutat. Thomséns manager Benny Ljungberg, mångsysslare, domare och ordförande i BK 72, gjorde ett försök till och skrev kontrakt med Branko Mikek, Rolf Karlsson och Roland Ahlin, samtliga av god nationell klass, och ordnade västtysk licens till sina boxare.
Att ordna matcher, var dock svårare men Rolf Karlsson och Roland Ahlin fick debutera på en mindre gala 21 oktober 1974 i Helsingfors. Bägge förlorade på poäng. Ahlin, lätt mellanviktare som amatör, mötte Simo Kärkkäinen, också debutant, medan Karlsson var inne mot Rainer Sarnas, då obesegrad i fyra matcher, i en match som gick i weltervikt.
Mikek fick ingen match och det blev aldrig någon proffsdebut trots att den varit på gång sedan han var sparring till Bosse Högberg i ett par omgångar, först 1966 och sedan 1969. För Karlsson och Ahlin var det också färdigboxat. Att bli re-amatöriserad på den här tiden var omöjligt. Varför är en bra fråga. Det ekonomiska biten ger en del av bilden. En amatör var just det och idrottade utan ersättning medan en professionell fick betalt. Det var ett rent hyckleri redan då men det är en annan sak.
Känns namnet Ahlin igen, ja, det är Torsten Ahlins bror och Oscar Ahlins farbror.
En fjärde man var också aktuell, och det var Marino Radman, som tillsammans med Ljungberg var i Västtyskland, skaffade licens och visade upp sig för en tysk promotor. – Marino var mycket bra men inte så träningsvillig. Tyskarna ville se mer av honom men han tyckte det räckte så och då blev det inget, säger Ljungberg..
Träningsvillig eller inte så var Radman mycket riktigt mycket bra och gick senare huvudmatch när Ljungberg fick en trupp från Kuba till att besöka Göteborg. Radman mötte då den store Angel Herrera, en av de bästa amatörboxarna någonsin. Det blev dock klar förlust.
Radman var för övrigt också aktuell som proffs när Edwin Ahlquist och Bengt Thorlin senare på 1970-talet gjorde ett försök som vi ska titta på senare.
“Sweden bars boxing – still has fighters”
