För att döda historien direkt: inte särskilt nära trots hög ranking på de inofficiella listor man refererade till fram till och med runt 1990 när EBU, som på Raymonds tid allmänt kallades för EM för man var ensamma på banan.
Raymond var Floyds lillebror och inledde karriären i USA, blev proffs och kom med sin storebror till Sverige i mitten på 60-talet som sparring. Som de flesta afroamerikaner på den här tiden älskade han Sverige (och Bengt Bedrup berättade öppenhjärtigt varför i Sportspegeln i folkhemmets enda TV-kanal men uttalandet är idag så känsligt att knock-out.dk har valt att censurera det).
Patterson, Raymond, fick aldrig det stora genombrottet men fick då och då plats på de mer eller mindre stora galorna, mötte bra motstånd, vann för det mesta men imponerade sällan. Istället blev det tuffa matcher på kontinenten och på de brittiska öarna. Ray mötte bland annat den så kallade Beatles-boxaren, gangstern och blivande filmstjärnan Wilhelm Von Homburg (Norbert Grupe) och boxade oavgjort mot honom. Det blev också tuffa förluster mot etablerade stjärnor som Jack Bodell och Billy Walker. Patterson var kort sagt bra men inte bra nog, etablerade sig i Sverige, arbetade, gifte sig och ansökte om svenskt medborgarskap (något han fick våren 1970) och det faktum att det kunde bli tal om militärtjänst i USA underlättade troligen valet av land.
Ray var med på de sista galorna 1968 och blev knockad mot Piero Del Papa men slog Mariano Echevarria. Patterson var tillsammans med Ulf Danielsson den enda av de i Sverige baserade proffsen som gick matcher under 1969 och vann tre matcher mot enkelt motstånd i Finland. Han var inte med på avskedsgalan i Göteborg 30 december på grund av bristande sparring.
Lagen som förbjöd professionell boxning tolkades så att även sparring var förbjuden och ingen vågade som ”Lillen” Eklund skulle göra på 1980-talet testa förbudet (”Lillen” friades i två instanser men fälldes i Högsta Domstolen). Tvärtom fick Patterson ett underhandsbesked av ordningsmakten att han skulle vara försiktig med var han tränade. Det ledde till att all sparring inför match fick ske i utlandet. Om det var det som hjälpte är svårt att uttala sig om men nu blev prestationerna bättre. Under 1970 förlorade Ray mot Jürgen Blin, som han tidigare besegrat men som nu var nära Europatoppen (som förvisso var tunn vid den här tiden). Det följdes av en knapp, omdiskuterad förlust mot självaste Joe Bugner, då på uppåtgående och året avslutas med oavgjort mot Danny McAlinden i Wolverhampton. Det berättas att en sponsor låtit måla canvasen i blått och det fick McAlinden att halka omkring ordentligt medan Ray klarade underlaget bättre och han dominerade matchen i tre ronder. Men till den fjärde kom den blivande brittiske mästaren ut barfota och nu svängde matchen och Patterson var illa ute i en rond – men kom igen och såg ut som en klar vinnare och fick oavgjort men lämnade ringen i guldstol. Den enväldige ringdomaren hade enligt boxrec siffrorna 49 ¼ – 49 ¼, vilket torde innebära 3-3-4 i ronder eller 97-97 i ten point must systemet.
Edwin Ahlqvist, som var med som rådgivare, flaggade i Göteborgs-Posten upp för att en EM-match kunde bli verklighet förutsatt att Henry Cooper, som föga överraskande besegrat spanjoren José Manuel Ibar Urtain, gav upp titeln för större uppgifter – men det gjorde han inte utan mötte istället Joe Bugner och förlorade knappt och kontroversiellt. Bugner förlorade sedan mot Jack Bodell i en match där motivation och vilja slog klass.
Ray skulle ha mött Carl Gizzi sommaren 71 men matchen flyttades och blev sedan aldrig av delvis för att Ray var ”pappaledig”. För Rays del blev det inga matcher under 1971 och karriären rann ut i sanden. Att lämna hem, familj och jobb för långa träningsläger utomlands för ganska små pengar var inte realistiskt men han var sparring (och faktiskt också sekundant) till Danny McAlinden när denne mötte Willie Moore sent 1972. I det sammanhanget blev det en sista stormatch och Ray mötte blivande VM-utmanaren Richard Dunn och förlorade knappt på poäng.
Patterson var också med på tåget när Bosse Högberg igen skulle göra comeback men det blev nej från danska förbundet för ett försök av promotor Rolf Inghamn till gala i Danmark våren 1973.
Ray kom sedan med när det till slut blev comeback för Bosse Högberg och slog igen tysken Arno Prick och gjorde det bra. Hade bara matchmakern i Högbergs match gjort sitt hade det kunnat bli en fortsättning där.
Raymond Patterson lämnade ringen med en seger mot finske debutanten Timo Vartiainen den 15 oktober 1973.
Matchlistan totalt lyder på 26-11-5 och det finns en del stora ”namn” i alla tre kolumnerna.
Raymond Patterson och EM – hur nära var det?
