Proffsboxning förbjöds i Norge den 1 januari 1981 och precis som i Sverige stängde lagstiftarna effektivt alla kryphål och trots storstjärnor som Steffen Tangstad, Ole Klemetsen och Thomas Hansvoll höll förbudet tätt. Det gjordes dock ett försök som nästan lyckades och det var när promoter Erik Stenerud, stark man på den norska scenen genom hela 70-talet, gjorde comeback 1995. Tanken var lika god som provocerande (för Storebror och förbudsivrarna) då man skulle arrangera en högklassig boxningsgala ombord på en norskflaggad färja – Prinsesse Ragnhild – till kaj i Kiel, Tyskland.
Sagt och gjort. Stenerud samarbetade med svensk-amerikanen Gary Trevett, som hade huvudmatchboxarna och ett TV-avtal, och som matchmaker anlitades tysken Olaf Schröder, som i sin tur bokade in boxare från det egna stallet och Unio Box Team från Szekszard i Ungern och man fick till ett intressant program med FilmNet+ som TV-partner och huvudsaklig finansiär.
Genom att den norskflaggade färjan – lika med norskt territorium och därmed underställd norsk lag – låg till kaj i Tyskland trodde man sig ha hittat ett kryphål. Det trodde den här reportern också, som gick till färjeläget direkt efter ankomst Kiel och begärde att få gå ombord i avsikt att titta på professionell boxning som utsänd för Boxing Update / Flash och Fight Fax. Först då fick jag reda på att norska Stortinget avgjort att på norsk “mark” även om det var ett flytetyg i tysk hamn fick det inte boxas professionellt. Istället hade man i största hast flyttat arrangemanget till den slitna Ost-See Halle.
När jag kom dit var Schröder tillsammans med hustrun Suzi i full fart med att spänna fast repen runt ringen och fixa till de sista detaljerna. En liten stund senare kom det cirka 200 festklädda norrmän som direkt inledde med att besöka dett lilla hålet i väggen där det serverades starkvaror. TV-teamet under Anders Lindhs ledning hade också fått allting klart och “Sjöslaget” kunde nu äntligen börja. Klockan bör då ha varit runt 13.00 eller så och att huvudmatcherna var klara i tid var av yttersta vikt då alla norrmännen skulle hem igen med just Prinsesse Ragnhild.
Galan inleddes med en match i tungvikt mellan norske debutanten Helge Onshuus, som gjorde comeback efter en lång paus, och den store, erfarne, svårboxade tjecken Ladislav Husarik, som då var i början av sin proffskarrär men blev sedermera en tung pjäs i Schröders tjeckiska team av “har handskar, reser gärna” boxare. Matchen dömdes oavgjort men i sanningens namn var Husarik den bättre.
I nästa match slog debutanten lätt welterviktaren Mikael “Blinky” Nilsson ut Jan Sugar i första ronden. Även Sugar hade Schröder som manager genom hela sin karriär som slutade med en lista på 0-8.
Runt i Ost-See Halle återfanns de flesta nu vid serveringen och bakfyllan från kvällen före verkade bli snabbt kurerad. I ringen slog polacken Shamek Saleta ungraren Lajos Erös klart på poäng. Saleta, som då ingick i Gary Trevetts stall och boxade med Miami som bas, var alldeles för stor och tung för Erös.
Det följdes av en svensk-norsk match i lätt tungvikt mellan Roar Pettäjämaa och Roland “Tigern” Eriksson. Pettäjämaas stjärna var då i stigande medan Eriksson gick sin avskedsmatch men det blev icke desto mindre en bra match. “Tigern” var i golvet i första ronden men kämpade sedan bra mot en större och starkare motståndare. Eriksson var glad efteråt och berättade att han hade sin första utställning (målningar) på gång i Göteborg och hade en massa andra planer. Pettäjämaa vann för övrigt den vakanta Color Line titlen och det är han nog ensam om att ha gjort i hela världen..
Nu var det dags för huvudmatchen och den gick i lätt mellanvikt mellan Roberto Welin och britten Delroy Waul och gällde WBU Global titeln. Supervisor var mr WBU själv, Jon Robinson, som rullades in i sin rullstol av hustrun och väckte visst uppseende. Inget snack om saken: det var en stor man.
Welin som ingick i Trevetts team, var hemmaboxare. Det blev en taktisk match som hos två av domarna avgjordes av två nedslagningar. Welin var golvad i nionde ronden och inför sista ronden såg Waul som en klar vinnare i alla fall i mitt protokoll som dock saknade betydelse i sammanhanget. Nu hände något intressant. Under pausen smyger sig Olaf Schröder runt ringen och lämnar poängstälningen till Wauls chefssekondant som var ingen mindre än den senare så kände Dean Powell. Det bör rimligen ha haft stor betydelse för Welin kom ut agressivt och boxade som om han behövde ronden medan Waul boxade defensivt, väntade på läge och fick det. Welin gick ned för räkning igen och förlorade på ett oenigt beslut med siffrorna 115-112 och 115-113 medan den tredje domaren hade 114-113 för Welin. Hade Powell inte vetat poängställningen hade han troligen gett boxare order om att han behövde vinna ronden för att vinna matchen och då kanske blottat sig och gett Welin chansen – men det är dock ett högst akademiskt resonemang.
Medan norrmännen tömde flaskorna och åkte tillbaka till Prinsesse Ragnhild och TV-teamet började montera ned utrustningen och TV-kommentartorerna med Olof Johansson i spetsen serverades öl med Jägermeister till började galans sista match.
Det gällde den internationella österrikiska titeln i supermellanvikt och gick mellan tjecken Milan Konecny och den i vissa kretsar legendariske slagskämpen (utanför ringen) Ferenc Janos Dobai. Det började trögt men Dobai tände så småningom till och pressade sin tekniskt överlägsne motståndare hårt. Riktigt hårt till och med. Konecny såg mer och mer trängd ut i en match där det verkade som om Dobai slog non-stop. Han slog inte rent och han slog inte hårt men han slog i ett. Men i nionde ronden slog Konecny en höger uppercut i kroppen, nästan som en orm som hugger, och tråffade Dobai klockrent i solar plexus. Dobai, som aldrig var känd för att vara i form, tappade luften, gick ned för räkning, kom inte upp och det blev ten and out i vad som bör ha varit en av årets matcher 1995 – sedd av nästan ingen och medan Konecny och hans team jublade, började man montera ned ringen.
Det blev inga fler sjöslag för Erik Stenerud men han jobbade en hel del på en serie galor i Tyskland som skulle hållas på olika historiska platser men det blev inget av efter en del finansiella problem.
Prinsesse Ragnhild överlevde Sjöslaget och fick ett leva ett långt liv men slutade sina dagar på ett upphuggningsvarv i Alang, Indien, 2015. Hon var för övrigt byggd i Kiel.
Källor: egna arkiv.
faktaomfartyg.se
Sjöslaget i Kiel 1995
