Den 1 januari 1970 trädde lagen som förbjöd professionell boxning i Sverige i kraft. Den var kulmen på en flera årtionden lång kampanj mot boxningssporten i stort som egentligen inleds redan på 1920-talet när Erik Holmberg dör efter en match i Stockholm. Efter det följde ett slags förbud, särskilt i Stockholm som löstes med att publiken – även på stora galor – blev medlemmar i en privat klubb. Först 1945 släpptes professionell boxning helt och hållet fri.
1946 avled fransmannen Jacques Beneto i Malmö. Han var såvitt obduktionsläkaren kunde se en fullt frisk och kraftig ung man när han gick upp i ringen och dog av en blödning i hjärnan efter en match mot Oivo Purha. Författaren Set Mattsson låter sin “hjälte” Douglas Palme vara ringside för den här matchen och beskriver en mismatch. “Palm jublade inte. Han mådde illa. Det var ingen match. Det var misshandel. Det var slakt och han förbannade ringdomaren som inte bröt matchen” står det i Ondskans Pris men det är alltså ett skönlitterärt verk.
På 50-talet kom Ingemar Johansson fram och boxningen gick in i en som det skulle visa sig tillfällig boom men när Ingo-febern lagt sig tappar boxningen igen mark och var under ständig attack
När Nordiska Rådet 1969 rekommenderade ett förbud mot proffsboxning dröjde det inte länge förrän den sittande socialdemokratiska regeringen i riksdagen kom med en proposition som föreslog detsamma. Drivande i frågan var dock Folkpartiets Sten Sjöholm, en färgstark kronofogde från Helsingborg, allmänt känd som boxningens fiende nummer ett, och han ville se ett totalt förbud för sporten. Svenska Boxningsförbundet var på defensiven och i ett tafatt försök att visa att man tog säkerheten på allvar införde man redan 1963 huvudskydd för amatörer. Det var inget standardiserat skydd utan man fick ta på sig vad klubben man representerade kunde skaka fram och gjorde ofta mer skada än nytta med dålig passform och strama remmar, vilket snarare bidrog till att boxaren blev träffad än tvärtom.
Sjöholm attackerade också boxningen med en hel del intressanta argument. Bland annat påstod han att man kunde ställa upp ett helt landslag med boxare som var lagförda för brott och det var många inom sporten som skrattade gott och påstod sig kunna ställa upp med två landslag om inte tre. Sjöholms argumentation och ständiga attacker fick dock efterhand fäste och boxningens förespråkare var på en ständig defensiv. Det fanns också några före detta aktiva som påstods ha blivit skadade av boxningen i John Andersson och John Nilsson och deras öden blev bok och film i Den Hårda Leken. Slutligen ska man inte underskatta att många i amatörboxningen var (och är) negativa till professionell boxning.
Mats Hellspong tar i sin avhandling Boxningssporten i Sverige också upp förbudsivern i det svenska samhället: sprit, porr, prostitution, boxning – förbjud det! Enligt Hellspong är det specifikt för det svenska samhället. Även välståndet bidrog till förbudsivern. Vi hade det bra och ville göra det bättre för alla och en skadlig verksamhet som boxning fanns det inget behov av. Och det var ett problem till: hela sportens fundament var på väg bort (och det är inget jag har kommit på utan det är från Joyce Carol Oates) och det låg i att det inte längre var “vi” – som i arbetarklassen – som boxades eller tittade på boxning. Genom hela 1960-talet tappade boxningen i stort (undantag fanns i t ex Danmark) mark. Istället var det nya Sverige som var i ringen. Blattar, underklass, finnjävlar, kriminella. Publiken svek, många klubbar fick lägga ned och andra gick på sparlåga.
Håller vi oss till Sverige fanns det inte heller några stjärnor och de som funnits var i allt högre grad impopulära. Ingemar Johansson bodde i Schweiz, “smet” från skatten i folkhemmet och gjorde alltmer kontroversiella uttalanden, Bosse Högberg tappade bort sig i kändisskapets kvicksand och fastnade i skumma eller i alla fall underliga affärer och någon riktig arvtagare fanns inte. På det stora hela var boxningen “på röven” och det ordentligt.
Sjöholm vann alltså och fick riksdagen med sig och med rösterna 75-41 i första kammaren och 131-58 i andra förbjöds professionell boxning och förbudet inkluderade sparring. Fortsättning följer.
Förbudet – del I
