Förre tungviktsmästaren George Foreman har nyligen gått bort och hyllas unisont rakt över – och det med rätta. Han var en av de stora i en gyllene era för tungvikten och vinsterna över Joe Frazier och Ken Norton är klassiker men mest berömd är han kanske för “The Rumble in the Jungle” där det mesta gick snett och han förlorade mot Muhammad Ali.
Han slog sedan Ron Lyle i brutal holmgång, mötte fem man en och samma kväll i avdelning pajas boxning, förlorade 1977 mot Jimmy Young och fick en religiös uppenbarelse i omklädningsrummet efteråt (alternativt var yr i bollen på grund av vätskebrist).
Foreman blev präst och predikant men tvingades av ekonomiska skäl tio år senare göra comeback. Det blev till en början på mindre events men Big George vann – ´visserligen mot moderat motstånd – och han vann på knock, pratade mycket och väl och sent 1987 var Top Rank intresserade och inledde ett samarbete som dock kom att knaka i fogarna nästan direkt.
Top Rank ville nämligen att man gradvis skulle steppa upp klassen på motståndarna och till en gala i Las Vegas 5 februari hade man hämtat italienaren Guido Trane, som gjort en serie bra matcher i Europa även om resultaten var blandade. Top Rank förutsatte dock att allt skulle gå bra och öronmärkte ingen mindre än Anders “Lillen” Eklund till nästa match och som var satt till den 19 mars, även det i Las Vegas. Eklund var före detta Europamästare, vunnit över några bra namn, förlorat mot andra och var på sin bästa dag en bra boxare och bra nog att testa den före detta världsmästaren utan att kunna hota om segern (tänkte säkert Top Ranks matchmaker).
Matchen var alltså “nästan” klar och Eklund var ringside på galan februari där även Gert Bo Jacobsen boxade, vann och såg bra ut.
Redan när matchen blev offentlig gick Expressens allvetande skjutjärnsjournalist Ulf Nilsson hårt åt (precis som han gjort förr) “Lillen”: “Släpp inte upp nollan i ringen igen” löd rubriken och utvecklade det hela: “Den käre Anders är helt enkelt så stel, svårartat orörlig, så hopplöst obegåvad som fighter” skrev han och det var rappakalja även om det var sant att Anders Eklund antagligen inte stått länge mot den George Foreman som slagit ut Frazier och Norton. Och att tänka sig att “Lillen” skulle köra en “rope-a-dope” a la Muhammad Ali och vinna genom att bli slagen sönder och samman eller boxa ut den amerikanska giganten som Jimmy Young gjort gick inte. Det var också ett faktum att Anders Eklund floppat totalt när han varit som mest uppskriven (OS 1980, Frank Bruno 1985) och hans ibland buttra uppträdande hade gjort att han hade fått många ovänner i media som gärna nöp till chansen gavs.
Men nu var det 1988, Big George var på väg tillbaka, till synes tjock om midjan, ringrostig och inte många trodde på hans comeback mer än som ett kortvarigt jippo. Att möta honom nu var en chans värd att ta och det insåg Mogens Palle, som då också hade Gert Bo Jacobsen på gång för stora matcher både i USA och Europa.
“Lillen” var alltså ringside för Foreman vs Trane (som han själv fått ett mycket tursamt oavgjort mot) och fick se den betydligt mindre italienaren skaka Foreman ett par gånger. Men Big Georges tunga höger talade och han spräckte Tranes ögonbryn och matchen fick brytas.
Den svenska versionen är sedan att Foreman drog sig ur matchen mot Eklund när han såg hur stor svensken var – men även om parterna, Palle, Eklund och Top Rank varit överens om matchen hade Foreman aldrig sagt ja och inte skrivit på något kontrakt.
Fakta är istället att han redan före Tranedansen via telegram (något Boxing News av den 16 februari rapporterade om) meddelat Top Rank att han ville möta korta, aggressiva motståndare och tillagt att Eklund var kontra boxare (vilket ju var en nyhet för alla som sett “Lillen” boxats). Foreman menade att han ville förbereda sig för en eventuell match mot Mike Tyson (som då var mycket långt borta). Han ville i klarspråk matchas försiktigt och delade inte Top Ranks uppfattning om att gradvis öka klassen på motståndet.
Foreman skulle också ha ådragit sig en handskada och det redan i matchen mot Rocky Sekorski i december 1987 och därför var matchen 19 mars i fara oavsett.
Det blev alltså ingen match för Eklund och Top Rank kom istället med den en gång fruktade Dwight Muhammad Qawi, känd som “The Camden Buzzsaw”, och en mycket bra lätt tungviktare och bra cruiserviktare, och nu gav Foreman grönt ljus. Qawi uppfyllde alla kraven: han var kort, långt över sin bästa matchvikt och en tvättäkta föredetting.
Foreman vann lätt men samarbetet med Top Rank tog slut och Big George åkte på en mycket framgångsrik turné runt om i USA, vann, marknadsförde sig mycket bra, TV-bolagen (i huvudsak USA Network) hade lysande tittarsiffror och de stora matcherna kom hans väg.