Brevet som publicerades i tidningen SE 14-20 augusti, 1952 lyder så här:
Kräk!
Du är en skamfläck på det svenska namnet. Feghet är din arvedel. I USA skyllde du på handskada för att inte komma till skada. Varje pojke i skolor m. m. kommer alltid att avsky dej. Du har dragit ned vår boxning genom ditt deltagande. Visa dej inte mer i någon ring. Ruttna ägg och tjärpytsar skall bli din vinst när du än visar dig, ynkrygg. Slåss i Masthugget och i gränderna i Göteborg. Där hör du hemma och res ej därifrån. Vi gamla pugilister skola nog se till att någon fortsättning i ringen ej kommer till stånd,. Du är en ynkrygg och feging. Fy Fan!
Avsändaren är anonym och formuleringarna är hans egna.
Men vad hade den blivande världsmästaren i tungvikt gjort? Svaret är att det var vad han inte hade gjort som retat upp folk.
Ingo hade tagit sig till final i OS i Helsingfors 1952. Motståndaren där var den till synes oslagbara amerikanske giganten Ed Sanders och Ingo boxade om man är diplomatisk försiktigt. Enligt vad Johansson själv berättar var planen att boxas på distans och satsa på kontringar.
Men väl i ringen dansar Ingo undan och gör få eller inga riktiga försök att slå. Inte ens när han får varningar gör han några ändringar i det taktiska upplägget och till slut blir han diskad för passivitet – och i pressen och folkhemmet rasade man men inte mot domslutet utan mot svenskens boxning eller brist på densamma. Ringdomaren är snabb med varningarna och det går inte lång tid mellan den andra varningen och diskningen men å andra sidan gör Ingemar Johansson inga försök till att slå tillbaka.
För tidningen SE förklarade den då 19-årige Ingemar att han för det första aldrig varit intresserad av att delta i OS men känt sig tvungen och för det andra hade han planer på att bli professionell boxare (och det lär ha varit ett faktum var kontraktet med Edwin Ahlquist redan var underskrivet).
Ingo gjorde proffsdebut i december 1952.
Silvermedaljen som han faktiskt hade vunnit fick han inte förrän 30 år senare.
Det har gjorts en del försök att “frikänna” Ingo från insatsen i den här matchen men han är alldeles för passiv och det bör straffa sig, särskilt i en OS-final.
Tak for historien.
Kan du skrive lidt mere om hvorfor der gik 30 år før han fik medaljen?
Ingo blev diskvalificerad på grund av passivitet i en OS-final och bedömdes därför inte vara värd en medalj. Det tog lång för IOK att ändra på den uppfattningen och minns jag rätt var det legendariska journalisten Sven “Ess-Pe” Pettersson som arbetade länge och hårt för att Ingo skulle medaljen. Han hade ju faktiskt vunnit tre matcher för att komma till final och därmed borde ju silvret vara säkrat men så var alltså inte.
Ingemar Johansons kontrakt med Edwin Ahlqvist undertecknades 2 juli 1952, dvs innan OS i Helsingfors. Enligt kontraktet skulle Ingemar erhålla 30.000 svenska kronor för tre matcher, vilket idag motsvarar drygt 2.300.000 kr. Därefter skulle gaget regleras från match till match.
Ingemar förband sig att erlägga 25 % av alla gager i utlandet och 10 % på “inkomster i Sverige” till Edwin Ahlqvist. På matcher som arrangerades av Ahlqvist utgick inga procent.
Kontraktet innehöll också en intressant uppförandekod. Ahlqvist kände sina pappenheimare och han visste mycket väl att Ingemar inte var någon ängel.
Ingemar förband sig att uppträda i och utanför boxningsringen “att sporten har heder av honom”.
1. Det innebär att Ingo sitter och ljuger för tidningen SE 1952.
2: Ingo hade med andra ord enligt dåtidens regler ingen rätt att ställa upp i OS och han borde aldrig fått den där silvermedaljen Ess-Pe Pettersson kämpade så hårt för, eller?
3. Uppförandekoden är intressant: kan du redogöra i detalj vad Ingemar misstänktes för (som även antyds i hatbrevet)?
Tak for flere spændende detaljer.
Ang. 1 og 2: At kontrakten er underskrevet betyder vel ikke at han ikke er amatør (og dermed OL-berettiget), sekundet bagefter. Vi ved jo ikke hvad der stod i kontrakten.
Hvis jeg vil købe et hus, og derfor underskriver en købsaftale, hvor det står at jeg overtager huset om 2 måneder, så er jeg jo ikke husejer før de to måneder er gået.
Og ligesom man kan få indføjet i hushandlen at “aftalen er betinget af at min advokat godkender den”, så kan det jo være at der i Ingos kontrakt stod “aftalen er betinget af at Ingo vinder mindst sølvmedalje ved OL”.
I 1952 kunne man ikke deltage i OL hvis man havde skrevet professionel kontrakt inden legene, det samme gælder i øvrigt Tom Bogs der havde skrevet kontrakt med Mogens Palle inden OL i 1964, hvis der var kommet frem havde Bogs ikke kunnet deltage i OL
Det var godt nok en grov omgang at give en olympisk sølvmedalje vinder med på vejen. Jeg vidste godt der havde været noget kontrovers omkring Ingos OL, men at han skulle have været lagt for had af svensk boksning er nyt for mig. Og det synes jeg nu ikke han har gjort sig fortjent til, uanset hvor passiv han så end må have været i den OL finale.
@PAP
2 spørgsmål:
1. Hvordan ser i på Ingo i Sverige den dag idag?
Historiens eneste sværvægtsmester fra Skadinavien, og OL medaljetager.
2. OS?? hvad kalder i de Olympiske lege i Sverige??
Mvh
Boksefan
1. Jag skulle säga att han är bortglömd. Boxning i stort har tappart stort de senaste åren.
Ingos sista år skildras i ex-frun Edna Alsterlunds bok Den längsta Ronden och det är dyster läsning om kampen mot demens.
2: Olympiska Spelen = OS.
@PAP
En smule sørgeligt at Ingo ikke er mere husket i sit hjemland, Han er Sveriges og vel nok også Skandinaviens bedste sværvægter nogensinde.
Men vi kan da mindes ham her:
Jens Ingemar Johansson “Ingo”
(26-2, 17 KO)
OL-Sølvmedaljevinder i 1952
To gange professionel Europamester.
Verdensmester i sværvægt fra 1959-60.
Sejre over Henri Cooper, Joe Erskine, Eddie Machen og selvfølgelig Floyd Patterson.
1-2 i VM kampe(Alle mod Floyd Patterson)
Og han gik 3 omgange mod Mohammed Ali i en opvisningskamp i USA.
Efter at have slået ham op, glæder det mig at se at der faktisk står en statue af ham i Gøteborg, så helt glemt er han heldigvis heller ikke.
Mvh
Boksefan
Och vi kan tillfoga att Ingmar Johansson var den enda EBU-mästaren från förbundets grundande 1948 fram till och med sent 1980-tal som blev heavyweight champion of the world. Därefter är det mer fragmenterat och hänger på hur man räknar. Har för mig det är tolv Eruopamästare som misslyckas med att bli världsmästare.
Jag har aldrig hört talas om någon uppvisning med Muhammad Ali. Men de två ska ha sparrat 1961 i Miami och efter ha blivit totalt utboxad i två ronder lämnade en ursinning Ingemr Johansson ringen.
Samtidig kan tilføjes at han er en af kun 4 verdensmestre i sværvægt der har slået alle de modstandere han har mødt. (De 3 andre er Rocky Marciano, Gene Tunney og Lennox Lewis)
Og han var den første europæiske verdensmester siden Primo Carnera nistede titlen i 1933, og den sidste europæiske verdensmester indtil Lennox Lewis vandt WBC titlen i 1992.
(Jeg tæller her ikke WBO titlen med, da den ikke var anerkendt da italienske Francesco Damiani blev deres føste verdensmester i sværvægt)
Altså var han den ENESTE europæiske verdensmester i sværvægt mellem 1933-1992, en periode på 59 år!!
@PAP
Det er den sparring jeg fandt på hans wikipedia side, der står den blot oplistet som en exhibition over 3 omgange, og jeg må med skam i stemmen indrømme at jeg ikke fik det faktatjekket.
mvh
Boksefan
1. Ska inte Usyk räknas dit? Och det finns säkert flera i den moderna boxningen med dess många titlar. Jag tycker oavsett det blir bakvänt. Tunney förlorar mot Greb – och vinner sedan. Ingo gör tvärtom mot Floyd. Marciano? Hade man den grova organiserade brottsligheten bakom sig på 1950-talet var man svår att slå 🙂
2: Carneras karriär är också ifrågasatt med många rykten om uppgjorda matcher.. Nästa man blir då Schmeling men han vann (som Eckhard Dagge påpekade) sin titel liggande. Alltså är Ingo the one and only även här 🙂
3: Lennox Lewis var – och det här påpekade Frank Bruno ofta – inte engelsman och därmed inte europé. Han är därmed diskad 🙂
1. Nej ikke endnu. Usyk er stadig aktiv og kan dermed stadig nå at få nederlag der ikke er revancheret på rekordlisten. Han har jo en perfekt rekord nu, men jeg synes ikke at man kan ophøje dem mens de stadig er aktive.
1.1 Nej det er uhyre sjældent at en sværvægts mester trækker sig tilbage med sejre over alle han har mødt, og udover de 4 nævnte har jeg ikke umiddelbart kunne finde andre.
1.2 Den der med at man ikke kan tabe hvis man har mafiaen i ryggen, kan du ikke lige forklare det til Jake LaMotta?
2. Schmelling er verdensmester før Primo Carnera, og kan derfor ikke bryde Ingos stime. Han vandt iøvrigt en ledig titel på diskvalifikation, så at slå den regerende verdensmester ud, må rangere højere. Men jeg er ikke helt sikker på hvad du prøver at sige her.
3. Arghh ja, jeg havde helt glemt Lewis og Brunos lille ordkrig. Men Lewis er nu født i London og er både britisk og canadisk statsborger, så at han officielt bryder den europæiske tørke synes jeg nu er reelt nok, uanset hvad Frank Bruno så end synes. 😉