Det är idag – 26 juni – 66 år sedan Ingemar Johansson stoppade Floyd Patterson i tredje ronden och blev världsmästare i tungvikt. På den tiden behövde man inte använda ordet “undisputed” eller nämna att han var “linjär” (alltså champ i rakt nedstigande led från John L Sullivan) mästare. Han var det – även om det bara höll i mindre än ett år.
Men en petitess i sammanhanget som sällan nämns är att Ingo var den enda EBU-mästaren – räknat från organisationens bildande 1948 – som gick hela vägen och blev världsmästare. Detta gällde faktiskt enda fram tills 1989.
Före honom försökte Don Cockell och Brian London. Efter Ingo kom han själv två gånger om (returmatcher mot Floyd) och sedan Henry Cooper, London igen och Karl Mildenberger – samtliga under 1960-talet.
På 1970- och 1980-talet boxade Jean Pierre Coopman, Richard Dunn, Alfredo Evangelista, Lucian Rodriguez, Lorenzo Zanon, Joe Bugner och Steffen Tangstad om VM i tungvikt (som då sällan var en enad titel) och alla förlorade.
1989 vann Francesco Damiani WBO-titeln (då ett nytt förbund) och kunde kalla sig världsmästare i tungvikt – men han var aldrig vare sig “undisputed” eller “linjär”.