I avdelning historieförfalskning tittar vi i den här lilla artikeln på de svenskar som vunnit det vi en gång kort och gott kallade för EM och det har egentligen aldrig klargjorts att det är fyra olika titlar vi talar om – eller till och med fem. Men först en lista på svenskarna som vunnit en EM-titel:
1. Harry Persson – vann en brittisk variant på EM 1926 genom att slå Phil Scott. Titeln – i den mån den fanns – försvarades aldrig
2. John Andersson – vann EM i lätt tungvikt 1933 genom att slå Jack Etienne, försvarade titeln en gång och fråntogs den 1934 av vad som förefaller ha varit boxningspolitiska skäl.
3. Olle Tandberg – vann och förlorade EM i tungvikt 1943 mot belgaren Karel Sys.
4: Ingemar Johansson – vann EM första gången 1956 på ko mot Franco Cavicchi, försvarade titeln två gånger innan han gav upp den för att satsa på VM. Vann EM en gång till 1962 genom att knocka Dick Richardson men titeln försvarades aldrig. The Battle of the Quick Count and Short Round (?) mot Brian London var en icke-titel match.
5. Bosse Högberg – the one and only vann EM i lätt mellanvikt nyårsdagen 1966 med vinst över Bruno Visinitin och förlorade titeln sex veckor senare mot Yolande Leveque i en klassisk kämpamatch.
6. Anders “Lillen” Eklund – vann EM 1985 när han stoppade Steffen Tangstad, förlorade titeln mot Frank Bruno. Vann titeln en gång till 1987 efter seger över Alfredo Evangelista och förlorade den mot Francesco Damiani.
7. Anthony Yigit – vann EM i superlättvikt 2017 genom att slå Sandor Martin, två titelförsvar, gav sedan upp titeln.
8. Benjamin Kalinovic – vann ett slags EM 2014 i en sex-rondare mot Franck Harroche Horta.
Tittar vi närmare på de här EM-titlarna upptäcker vi dock att det till exempel boxrec.com ägnar sig åt är direkt felaktigt då man listar alla “EM”-titlar som EBU. Om HP:s titel ens var en EM-titel kan också diskuteras.
John Andersson var aldrig EBU-champ – han var Europa mästare hos International Boxing Union, som då var baserat i Paris och brukar kallas för en föregångare till EBU men bildades i avsikten att bli ett världsledande förbund något man bara delvis lyckades med och var aldrig ett specifikt “europeiskt förbund”. Förbundet upplöstes i samband med andra världskrigets utbrott.
Under detta krig blir alltså Olle Tandberg “Europamästare”. Han blir det hos den tysk-italienska skapelsen Associazione Pugilistica Professionistica Europea – APPE. Det var det här förbundet som sanktionerade de två matcherna mellan Karel Sys och Olle Tandberg. Man arrangerade först en turnering för att få fram en utmanare till Tandberg och deltagarna var Max Schmeling, Walter Neusel, Luigi Musina och Karel Sys. Schmeling blev dock skadad och Neusel krigade.. Så det blev Sys och Musina som möttes i dåvarande Breslau (nu Krakow) i en kvalmatch. Sys vann och mötte Tandberg två gånger, förlorade ena gången, vann returen. Sys ansågs efter krigets slut att ha samarbetat med nazisterna och miste sin licens, lämnade Belgien och boxade några år i Argentina. 1951 var han tillbaka och vann EBU – European Boxing Union – titeln genom att slå Hein Ten Hoff.
EBU bildades enligt sig själv 1948 och hade då åtta medlemmar. Man kan ju tänka sig att det fanns band bakåt i historien men man är ingen direkt arvinge till IBU eller APPE. APPE förbundet intog i nederlagets stund 1944 viloläge och försvann i historiens glömska. Kan man ens bli “Europa mästare” med stora delar av kontinenten ockuperad, andra delar i brinnande krig medan några länder sitter vid ringside och kallar sig neutrala. Knappast!
Ingo, Högberg Eklund och Yigit är dock bonafide Euro champs hur man än räknar. Eklund var dock aldrig obligatorisk utmanare utan kom bägge gångerna in som motståndare i så kallade frivilliga försvar, vann och “ärvde” obligatoriska utmanare av världsklass i form av Frank Bruno och Francesco Damiani. Högberg hade en likadan resa.
Slutligen har vi då Benjamin Kalinovic som vann den vakanta WPBF (World Boxing Professional Federation) Euro titeln med en knapp seger över Franck Harroche Horta. Efter att domslutet förkunnats tog “F2H” mikrofonen och sade några mindre väl valda ord om vad han tyckte om domslutet – och jag förstår honom. Men Kalinovic går in på vår lilla lista över Euro-champs, pytteliten titel eller inte.
Källor: Alain Van Driessche, EBU, boxrec, tidningen Boxning nr 4, 1979, egna arkiv.
Svenska Europamästare
