Den 1 oktober 1985 försvarade Anders “Lillen” Eklund vad man då allmänt kallade för EM-titeln mot Frank Bruno på Wembley Arena i London. Matchen sändes live av BBC över de brittiska öarna och även i Sveriges Radio och Televison.
I radion direktsände man medan TV var en timme efter, vilket hade sin förklaring i att man missat tidskillnaden till England och inte ville flytta på det inplanerade programmet.
Det gick åt skogen för Eklund som visserligen gjorde en bra tredje rond men i slutet av ronden fick Bruno in en hård träff och “LIllen” kom aldrig igen och knockades tidigt i fjärde ronden.
Men att matchen gick i TV var ju något helt oehört, visserligen inte direkt brottsligt men snudd på, och hamnade naturligtvis hos Radionämnden som i ett beslut som blev offentligt den 23 januari 1986 fällde SVT. I sina centrala delar lyder beslutet så här: “frågan är om det är förenligt med gällande bestämmelser att i TV sända en hel match i professionell boxning har – efter det att förbud infördes mot sådan boxning i Sverige genom lagen (1969:612) om förbuid mot professionell boxning – inte prövats av Radionämnden. Orsaken härtill är att programföretaget, fram till det nu aktuella programmet, valt att inte sända någon sådan hel match. I sitt yttrande har TV 1 motiverat varför ett undantag nu gjorts från den generella restriktiva hållningen till sändning av professionella boxningsmatcher. Radionämnden har i tidigare beslut (bl a SB 122/78) godtagit att det i TV har skett en nyhetsmässig bevakning av professionella boxningsmatcher, varvid även bilder visats. Vid bedömningen av förevarande program bör å ena sidan beaktas dels det nyhetsintresse, som onekligen var förknippat med matchen, dels det förhållande, att även en professionell boxningsmatch av många betraktas som en sporthändelse, trots att den utan tvekan innehållder underhållningsvåld. Å andra sidan måste beaktas att det råder förbud mot professionell boxning i Sverige. Genom detta förbud har statsmakterna klart markerat sitt avståndstagande från sådan boxning. Statsmakterna har också gjort de tidigare återgivna uttalandena om underhållningsvåld i programutbudet. Ett övervägande av de angivna faktorerna kan enligt nämndens mening inte leda till någon annan slutsats än att det måste anses oförenligt med föreskriften i 9 § i avtalet, att den aktuella boxningsmatchen i dess helhet sändes i TV. Att den ene boxaren är svensk och att matchen gick utomlands saknar betydelse i sammanhanget. Sammanfattningsvis har Radionämnden funnit att programmet strider mot 9 § i avtalet mellan staten och Sveriges Television.”
För att ytterligare framhäva det onda Anders “Lillen” Eklund” stod för kan vi tillägga att han fälldes i Högsta Domstolen (dom 1985-12-11, DB 39) för att i Gävle 1983 har sparrat med en annan professionell boxare i form av tysken Georg Butzbach. Visserligen friade på tingsrätt och hovrätt Eklund men rättvisa skipades så äntligen i HD.
Sedan dess har mycket hänt. Radionämnden heter nu Granskningsnämnden och proffsboxningen har vällt in över landet likt en flodvåg från helvetet via kabel-TV, betal-TV, streamade tjänster och internet. Man har till och med ändrat på lagen som förbjöd professionell boxning men SVT har sedan den är ödesdigra dagen 1985 inte visat en professionell boxningsmatch i sin helhet live.
Och Kampsportslagen är såpass besvärlig att tränga genom att man kan säga att även om proffsboxning inte är förbjuden så är den svårt beskuren av bland annat 12-minutersregeln och lagen om 60 dagars ansökningstid för förlängd matchtid.
Källor: tidningen nya Swing nr 3 1994 av Tor Bergman där Granskningsnämndens beslut citeras.
goranlambertz.se
Lillen vs Bruno – underhållningsvåld
