Fotot av Arne Forsell prydde tidningen Boxning nummer fem 1984 och visar Anders “Lillen” Eklund i aktion mot belgaren Rudi Gauwe. Det var en match Eklund, som haft det tufft tidigt i karriären, helt enkelt skulle vinna. Gauwe var dock inte ofarlig och fick i slutet på andra ronden in en vänstersving och som fick Eklund att knäa och några menar att handsken var i golvet och att det borde räknats över honom. Men han klarade sig ronden ut och dominerade sedan matchen med en tung vänster och när läkaren tittade på Gauwes ansikte i slutet av sjätte ronden gav han order om att stoppa matchen.
Gauwe boxade en gång och det var mot Andre van den Oetelaar i Amsterdam tidigt 1985 Matchen gällde BeNeLux-titeln och var en mycket sömnig tillställning. van den Oetelaar visste mycket väl att Gauwe var i slutet av karriären men fortfarande farlig och var ytterst försiktig och publiken i Jaap Eden Hal brast till slut ut i allsång för att bryta tristessen men inget hjälpte. För holländaren var det här ett viktigt steg på vägen mot en match om EBU-titeln (det blev så småningom mot Alfredo Evangelista som sedan förlorade bältet mot just Eklund). För Gauwe var matchen mot van den Oetelaar slutet på en karriär som lovat mycket och att Gauwe var samtida med Jean Pierre Coopman och Al Syben gav ett antal stora, lukrativa inhemska matcher mellan de tre belgiska giganterna.
Gauwe deltog på OS i Montreal 1976, vann en match på walk over och slog sedan ned Clarence Hill två gånger i första ronden men slog sig också trött och förlorade och blev sedan proffs. Allt gick till en början bra och han slog det åldrande Lejonet från Flandern Jean Pierre Coopman i en match om den nationella titeln. Coopman boxade med muskelinflammationer i bägge armarna och slutade efter matchen – men gjorde en misslyckad comeback ett år senare.
Gauwe var å sin sida ingen träningsnarkoman och och han gick överraskande på pumpen mot Tony Moore i matchen efter segern mot Coopman. Den matchen följdes av den första av tre stormatcher mot Al Syben, som kom från andra sidan gränsen. Spräkgränsen alltså, den osynliga linje som skiljer flamländskan från franskan. Syben vann på knockout efter vad som beskrivs som ett uppenbart lågt slag men domaren såg det inte. Det blev dock en returmatch och Gauwes punch vände ett stort poängunderläge och han vann på knock.
Det ledde till fler stora matcher inklusive en om EBU-titeln mot John L Gardner. Rudi var väl förberedd men visade det inte i ringen och gav upp i nionde ronden. Det satte upp ett tredje gigantmöte med Syben, den här gången i den franska delen av Belgien. Syben var i klar ledning när han slog ned Gauwe i sjunde ronden men Rudi kom på något sätt upp och sänkte Syben – precis när gong-gongen gick. Domaren Robert Desgain hörde inte klockan och räknade ut Syben – väldigt lååångsamt sägs det med publiken i fullt uppror. Gauwe med sekonder fick fly ut i omklädningsrummet. Det tog sin tid men sedan kom domslutet: Syben vann då Gauwe inte kommit ut till åttonde ronden.
Den matchen var den sista gigantmatchen i Belgien. Alla tre hade tjänat bra under sina respektive karriärer men bara Syben kunde förvalta slantarna väl. Han var polis i en specialstyrka i Liege och är fortfarande aktiv som tränare och manager.
Coopman blev proffs efter en kort amatörkarriär och gjorde det bra, förlust mot Harald Skog i Oslo och höll god Europa-klass när anbudet kom om att möta Muhammad Ali, som då, alldeles efter den tredje matchen mot Jore Frazier var en skugga av sitt forna jag men ändå alldeles för bra för Cooopman, inför Ali-matchen döpt till Lejonet från Flandern, som aldrig ens varit nära en match av den här magnituden.
Jean Pierre vann senare EBU-titeln men förlorade mot Lucien Rodriguez, som senare förlorade titeln mot Steffen Tangstad. Coopman öppnade sedermera att café benämnt San Juan (platsen där han mötte Ali) men det gick åt skogen och ryktet pekade ut den då före detta fru Coopman som mest skyldig till det ekonomiska haveriet. Detta mer än antyddes i en TV-show där Jean Pierre medverkade men den forne VM-utmanaren tålde inte att hans livs kärlek drogs i smutsen, ilsknade till och nu såg alla att det verkligen fanns ett lejon på två ben i Flandern. Men i övrigt gick det si och så för Coopman, som är utbildad stenhuggare med konstnärliga anlag och han har gjort skulpturer inklusive en av förre Europamästaren Cyril Delannoit.
Rudi Gauwe jobbade länge som säljare och sedan som dörrvakt men det är också långa perioder utan arbete och fru Gauwe gick bort i cancer och en son begick självmord. Han bor nu i Sint Niklaas..
Källor: Intervjuer (gamla) med Jean Pierre Coopman och Al Syben,Alain Van DriesscheTidningen Boxning 5/84Boxing News: Where Are They Now 1997Egna arkiv
I backspegeln: Rudi Gauwe och de belgiska giganterna
