International Boxing Federation fick sin officiella start 1983 men bildades egentligen som USBA, United Boxing Association, och var ett försök att få fram amerikanska mästare. Förbundet var anslutet till WBA. USBA utökades senare till USBA-International och man bröt sig sedan ut från WBA och bildade eget. Man gjorde en trög start med många underliga titelmatcher, men fick ett genombrott när man som enda förbund erkände Marvin Hagler vs Wilford Scypion som en femton ronders titelmatch när andra drev på för 12 ronder. Ett större genombrott kom så småningom genom att man 1983 erkände Larry Holmes som sin mästare i tungvikt. Några år senare var man med i titelsmeten på riktigt (turerna runt tungvikten tar vi inte upp här). IBF var också först med att erkänna den nya viktklassen supermellanvikt.IBF hade framgång med sina VM titlar som många nappade på i den boxingsboom började efter OS i Montreal 1976 och bara växte i och med att fler TV-kanaler kom på marknaden, både markbundna, kabel och satellit. Det skapade efterfrågan för mer sport och här blev professionell boxning ett utmärkt komplement. Det öppnade också marknaden för fler förbund och fler mästare och rent sportsligt fick fler boxare chansen och sist men inte minst kunde arrangörerna äntligen hålla svälten från dörren alternativt öka vinsten med riskminimering då man inte var lika beroende av en betalande publik. Det fanns en baksida på det myntet och det var att man blev helt beroende av TV-pengar – men det var det ingen som tänkte på då.
IBF försökte bygga upp en internationell organisation och det gick särskilt bra i Fjärran Östern. I Europa blev engelsmannen Jon Robinson kommissionär. Han var en veteran i boxning i olika positioner och alla som skrivit om honom påtalar att han var en mycket stor man, rent fysiskt. Han var inte heller någon diplomatisk talang och trampade många på tårna. Robinson lanserade IBF European Continental Championships, ECC, som skulle stå helt utanför EBU och dess medlemsförbund. Tanken var inte dum alls för missnöjet med EBU, som ansågs diktatoriskt och till och med korrumperat, var vid den här tiden mycket stort. Robinson introducerade sin idé i bland annat Tyskland men det gick trögt – bortsett från ett land och det var Finland. Här bildades IBF Finland med promotor Kalevi Takala, mycket välbeställd och med ett gediget förflutet i amatörboxningen, i spetsen och man hade ett ess i leken för i den nystartade viktklassen supermellanvikt fanns den “Blonde Bombaren”, Tarmo Uusivirta, mellanviktare (75kg) och världsklass som amatör och perfekt för 76,2 kg / 168 lbs. Som proffs hade han boxat i både mellanvikt och lätt tungvikt och kunnat mäta sig med de bästa i Europa med sin kraftfulla boxning och han hade när han var som bäst en mästares utstrålning.
En av dem han mött och gått oavgjort mot var holländaren Alex Blanchard, EBU champ i lätt tungvikt. Men vid tillfället för returmatchen var Alex före detta EBU-mästare och kunde bara med stor möda pressa ned sig till supermellanvikt. Han hade boxat en förmatch till Graciano Rocchigianis försvar av IBF-titeln mot Chris Reid i Berlin och då besegrat Agamil Yildirim. För att inte stöta sig med EBU gick matchen officiellt utan titel, men i omklädningsrummet efteråt kröntes Blanchard till den förste ECC-mästaren. Den legendariske promotorn, managern, agenten, cutmannen med mera Henk Ruhling var också med ombord men troligen mest för att Blanchard i den andra matchen mot Uusivirta fick ett mycket högt gage – tidningen Boxning nämnde en summa på 250 000 SEK (och på den här tiden var kronan värd något).
Det kom mycket folk till Ishallen i Helsingfors den här måndagkvällen (12 december 1988) och man fick en utmärkt huvudmatch där den “Blonde Bombaren” av och till fick hård press på Blanchard men holländaren boxade bitvis strålande, använde sin långa räckvidd och i elfte ronden fick Tarmo ta räkning och såg ut att ha förlorat men det dömdes oavgjort. I övrigt var det en tunn gala och då man arbetade utanför EBU:s medlemsförbund var det svårt att få motståndare – och boxare från öst var fortfarande uteslutet vid den här tiden. Svenske tungviktaren Anders “Lillen” Eklund boxade enligt tidningen Boxning på amerikansk licens och gick utanför “systemet” Han mötte Rick “King-Kong” Kellar, som började sin karriär i så kallade “tough man” tävlingar (som nu blivit “riktiga” på boxrec). Som “riktig” proffsboxare var han ett relativt svagt kort och “Lillen” vann lätt på ko i sin första match sedan förlusten mot Francesco Damiani året innan. Eklund kom sedan att figurera som ett av namnen för en IBF ECC titel match i tungvikt.
Tidigare på året dök ett annat rykte upp och det var att Steffen Tangstad skulle möta Manfred Jassman om samma titel. Inget snack om saken, Robinson jobbade hårt för att få fart på verksamheten. En annan matchning som sprack var en med Terry Marsh. Denne hade nekats licens av det brittiska förbundet (BBBoC) efter att ha drabbats av epilepsi. Enligt honom själv, några läkare och Robinson var han dock fit for fight men det blev inget. Marsh blev senare huvudmisstänkt för att ha skjutit promotor Frank Warren men friades till slut. IBF ECC fick dock inte till någon match på de brittiska öarna.
Nästa IBF ECC / IBF FInland / Takevala gala gick av stapeln 11 mars igen i Helsingfors. Uusivirta var kontrakterad för match mot Vincent Boulware men lämnade återbud några dagar innan officiellt på grund av skada. Det ryktades om bråk om gaget. Tarmo meddelade senare att det var färdigboxat. In på kort varsel kom brittiske veteranen Keith Bristol och som tog sig an den betydligt mer meirterade amerikanen och förlorade på poäng. Publiken uteblev, förmatcherna var igen undermåliga och promotor Takevala förlorade stora pengar och alla planerade arrangemang sköts på framtiden och det inkluderade en planerad gala med Anders Eklund i huvudrollen. “Lillen” hade under tiden varit i USA och slagit Phillip Brown i en match om WBA Continental Americas titeln. Han fick behålla bältet i tre veckor innan WBA:s Marty Cohen, en mycket gammal räv i de här sammanhangen, sanktionerade en annan match, Mike Weaver vs Gerald Washington, om samma titel. – Good for the promotion, kommenterade Cohen dubbelsanktionering för Boxing Update medan det officiella skälet till att Eklund fråntogs titeln var att han inte var amerikansk medborgare och det blev heller aldrig något av med Eklund mot Guido Trane alternativt Cesare Di Benedetto om IBF Europe-titeln i tungvikt.
Promotor Takevala satsade istället vidare på den nya och gigantiska sovjetiska marknade som gradvis öppnade sig vid den här tiden och arrangerade en gala i Tallinn där fransmannen Alain Limarola slog finländaren Antti Juntamaa och blev IBF ECC mästare i bantamvikt men det var med stora problem han fick ihop ett program som dock påstods ha gett stor vinst – som det var omöjligt att få ut ur landet som reglerna var då och en del återinvesterades i ett gym i Tallinn. Nästa gala gick i Moskva med Calvin Grove vs Anhony English som huvudmatch. Grove vann – och det blev en gala till i Moskva för Takela som sedan lade ned verksamheten för samarbete med Tom Sjöbergs då nystartade King´s Talli. IBF Finland försvann under 1989.
IBF kom nu med en Inter-Continental title och ny europeisk representant blev italienaren Benedetto Montella, som hade nära band med IBF mästaren i superwelter, Gianfranco Rosi, en karriär i resebranschen och utmärkta kontakter i den branschen. Att det gick att prata pengar med IBF var väl känt och FBI avlyssnade länge och väl förbundet. Det blev rättegång men trots överväldigande bevisning friades topparna i IBF från anklagelserna om mutbrott men fälldes för pengatvätt och skattebrott.
I Jim Bradys Boxing Confidential hörs Bobby Lee och andra skratta gott när Europa kommer på tal.
Jon Robinson lämnade IBF för att några år senare göra storstilad comeback med WBU.
EBU reformerades till viss del och införde bland annat rankinglistor och överlevde den här stormen också.
I Backspegeln: IBF ECC
