1972: Rent boxningsmässigt var läget i nationen illa. Proffsboxning var förbjudet sedan 1 januari 1970. Amatörboxningen var i en svår svacka och i medieskugga även om de gamla essen som var med på Ingo-tiden försökte hålla lågan vid liv.
Till OS i München skickar Sverige två man. Ove “Jätten” Lundby och Hasse Thomsén. “Jätten”, som är en mycket bra boxare, får en tuff lottning och förlorar första matchen mot irländska stjärnan Michael Dowling, Irländaren får sedan möta en på den tiden nästan oslagbar kuban i Orlando Martinez och det blir respass. Detta OS blir Kubas stora comeback efter att nästan alla duktiga proffs – och de var många – flytt landet i det tidiga 60-talet men det är en annan historia.
Tur i lottningen har istället tungviktaren Hasse Thomsén, svårboxad och rutinerad men i ärlighetens ingen man för de riktigt stora matcherna, som i första matchen ställs mot Jean Bassomben, Kamerun, och vinner lätt. I andra matchen möter han Carroll Morgan, Kanada, och vinner på knockout och hans lilla segerdans med dotterns lyckomaskot går hem stort i de svenska stugorna och ett överraskande brons är klart. I tredje matchen möter Hasse rumänske stjärnan Ion Alexei och förlorar klart.
Det blir en del jippon efter OS – inklusive en returmatcn mot Alexei som Hasse vinner – men som han själv säger till media senare är det inget han tjänar pengar på. Istället ska han bli proffs men det blir mycket prat och lite verkstad. Bosse Högberg är dock på gång och visar upp sig på marknader och i herrtidningar. Till slut blir skådespelaren med mera Benny Ljungberg manager och tränare och han provar bland annat en variant på det nummersystem Cus D’Amato skapade till bland annat Floyd Patterson och José Torres (och senare användes det för Mike Tyson) där en siffra matchar ett slag eller en kombination. Det planeras “svenska” proffsgalor på semesterön Mallorca med Högberg i huvudrollen och Thomsén och Raymond Patterson i förmatcher.
Hasse gör mycket tydligt klart för media att det är pengarna som lockar. Han är 1973 31 år gammal och har fast jobb i Kungälvs kommun som bergsprängare men vill självklart ha mer och det ligger också en del personliga problem i botten. Träningen inför debuten blir sådär och även om man försöker få sparring mot Ingemar Johansson och Thörner Åhsman blir det inget. Det stoppas av Svenska Boxningsförbundet som efter förbudet och det ständiga attackerna är rädda för att stöta sig med Storebror. Folkhemmet må 1973 vara i gungning, men fortfarande är Storebror störst och Thomsén får nöja sig med Dennis Pettersson och Ove Thorbjörnsson, bra amatörer, som sparring. På plats i Palma blir det inte mycket riktig träning och GT hittar honom och Raymond Pattersson i en liten, svettig lokal i centrala stan. Efter matchen kommer historier om att Thomsén gått upp i ringen svårt sjuk, vilket ska förklara hans något tama boxning..
Thomsén får debutera mot den mycket rutinerade 36-årige Mariano Echevarria, som blev spansk mästare i lätt tungvikt redan 1959 och sedan dess mött nästan allting på två ben i det fria Europa i lätt tungvikt och tungvikt. Boxrec anger listan till 47-56-10 inför matchen. Det är ingen bra matchning och är man elak kan man säga att spanjoren är en sämre version av Thomsén själv, avig, stark, svårboxad men nu otränad och i utförsbacken. Det blir inte mycket till match, skriver bland annat SE och matchen döms som oavgjord. Högberg förlorade och det här första försöket att bryta förbudet misslyckades men det blev en “svensk” gala till på Mallorca. Högberg förlorade igen och Thomsén fick möta en nästan lika besvärlig och rutinerad motståndare i Manuel Quintana Trujillo, som kommer som ersättare för Echevarria, som uppges vara skadad så den utlovade returmatchen spricker. Matchen mot Quintana blir så bökig och stökig att domaren diskar bägge och det bör rimligen ha dömts som ett No Contest men helt säker är det ingen som är.
Thomsén, på västtysk licens, möter sedan i Hamburg blivande tyske mästaren och EBU-utmanaren Bernd August, blir golvad i första ronden, kommer upp och ger August en tutt match men förlorar på poäng. Den matchen kan ses i sin helhet på YouTube och pojkarnas frisyrer och polisonger tar oss till en svunnen tid.
Nästa match blir mot Harald Skog i Oslo och döms oavgjord. Skog hade också boxats på OS 1972 och var vid tiden för matchen mot Thomsén obesegrad i sex matcher så det var ett bra resultat och Harald går vidare till “Circus Skog” och blir VM- och EM-utmanare. Thomsén är nöjd efteråt och utmanar Björn Rudi, som han besegrat som amatör, i en match om nordiska mästerskapet (som officiellt aldrig funnits för proffs).
Sista matchen går återigen i Hamburg och nu mot tysken Charly Graf, en lovande men kontroversiell figur, och det blir igen oavgjort. Nu är det färdigboxat. Thomsén säger igen att han är nöjd med proffskarriären och går tillbaka till sitt civila jobb efter att ha frilansat och jobbat halvtid under de nästan två åren han varit proffs. Fem matcher och en lista på 0-1-3-1 imponerar inte men det lär ha blivit några kronor i plånboken – och det var ju målet.
Manager Ljungberg har fått blodad tand och går vidare med fler äventyr som vi ska ta senare.
I backspegeln: Hasse Thomséns proffskarriär
