Rubriken är från GT dagen efter kvällen före. Den 30 december 1969 arrangerade Bertil Knutsson, den så kallade “Roulettekungen” och gamle mästaren Ingemar Johansson en sista proffsboxningsgala innan förbudet trädde i kraft och den avhölls på Frölundaborg i Göteborg, drog fullt hus och det var den första i Sverige på över ett år. Det var typiskt – som flera dåtida observatörer påpekar – att det är med en utlänning – en dansk – i huvudrollen.Det är den populäre Tom Bogs, då regerande Europamästare i mellanvikt och månadens boxare i The Ring, som i huvudmatchen möter den hopplöst underlägsne tysken Karl-Heinz Brunnholz och vinner lätt på tko i tredje ronden. Bogs lär ha tagit med sig matchhandskarna hem. – Nästa gång jag kommer till Sverige är jag alltså kriminell, säger han. Mogens Palle, i Sverige matchmaker för Knutsson & Johansson, är i Toms ringhörna tillsammans förre Europamästaren, “Gentleman” Chris Christensen. – Det är omöjligt att skaffa Tom jämbördigt motstånd i varje match numera, säger Palle till GT och siktet är inställt mot världsmästaren Nino Benvenuti. Det är raka spåret: först Denny Moyer, sedan försvar av titeln mot Les McAteer innan Emile Griffith ska stå för det slutliga testet. Dagens tunnisar till proffsboxare hade behövt minst 18 månader med det här schemat men vid den här tiden ska det vara klart till sommaren.
Palle har naturligtvis vetskap om att Benvenuti lever “La Dolce Vita” i Rom men tyvärr hinner den då ganska okände argentinaren Carlos Monzon komma före – och resten är historia. När Tom väl får chansen har sina bästa dagar bakom sig. Monzon är såvitt känt aldrig i toppform men är ändå en av de bästa mellanviktsmästarna någonsin.
Under 1969 var tre svenska proffsboxare aktiva och det var tungviktaren Raymond Patterson, som var bosatt i Sverige sedan länge men fortfarande inte svensk medborgare. Han boxas inte på den här galan då han inte haft sparring och dessutom fruktar han att bli inkallad – något som på den här tiden kunde innebära tjänstgöring i Vietnam. Nummer två var finländaren Harri Piitulainen, som boxade alla utom en av sina proffsmatcher i Sverige fram till uppehållet 1968. Under 1969 boxade han två matcher i Finland och två i Västtyskland med resultatet 3-1. Förlusten var mot den mycket meriterade veteranen Willy Quator. Den tredje var flugviktaren Ulf Danielsson, som på hösten accepterade en mycket tuff match i London mot engelsmannen Johnny Clarke, då 22-0-1, 14 oktober på Royal Albert Hall i London. Efter en bra första rpnd gav Danielssons, sekundant upp 15 sekunder in andra ronden med en handskada han ådragit sig i första ronden(och som tydligen var en gammal skada som gått upp igen). Han förklarade efteråt för Aftonbladet att nu var det färdigboxat.
Danielsson är, lite märkligt kan tyckas med tanke på ovanstående rader, med och tar sig an högt ansedde italienaren Fernando Atzori och förlorar på poäng efter åtta ronder.- Jag fortsätter som vanligt, säger han efteråt, och hälsa riksdagsgubbarna att jag ger fan i boxningsförbudet – jag tänker fortsätta träna hemma i Jönköping. Jag tänker fortsätta matcha utomlands och måste träna mellan matcherna.
Och Danielsson tränar och gör det i eller i närheten av polishuset och det uppmärksammas av media senare men polisen kommenterar det hela med att man har viktigare saker att göra än att stoppa en proffsboxare från att träna. Några matcher blir det dock inte.
Bosse utan ben, skriver GT, och det syftar på lätte mellanviktaren Bosse Petterssons förlust mot tysken Werner Mundt i en tiorondare. – Kanske hade jag vunnit om det varit en sexrondare, säger han och medger att konditionen är dålig. Det här blir hans sista match. Han var ett tag sedd som arvtagare till Bosse Högberg men karriären har gått i stå – precis som svensk proffsboxning.
I galans fjärde och sista match boxar lätte welterviktaren Harri Piitulainen oavgjort mot Bruno Mellisiano, som kallas Europafemma – men det finns ingen officiell ranking.
Promotor Bertil Knutsson citeras faktiskt med att vara enig med boxningens fiende nummer ett folkpartisten Sten Sjöholm i att boxningen bör förbjudas helt och hållet – men han menar att utan proffsboxning är det ingen mening med amatörboxning – men det blir tvärtom. Amatörerna gör en fin comeback några år senare och Knutsson blir ordförande för Svenska Boxningsförbundet.
Galan avslutas med att de gamla hjältarna tar avsked från sin publik: Gunnar Andersson, Olle Tandberg, John Nilsson, Leif Wadling, Åke Jakobsson, Lennart Risberg med flera och Ingemar Johansson, som i ringen skakar hand med sin promotor Edwin Ahlqvist och bägge intygar att de är vänner trots en del dispyter genom 1960-talet. Ingo, som hösten 69 tränade bra för att gå ned några kilon och då lekte lite med diskuskastaren Ricky Bruch i sparring som för Rickys del var fullt allvar, säger att han är färdig med boxning och pratar om att flytta till England.
Förbudet tog hårt. Patterson gjorde sina bästa matcher i det tidiga 1970-talet och kunde med rätt backning fått en match om EM-titeln. Piitualinen förlorade 1970 mot blivande världmästaren John H. Stacey i England och för övriga var det slutboxat i vad som liknar ett yrkesförbud.
Om den svenska marknaden hållit för en satsning är en annan sak.
Förbudet del II: SLUT … men tack för Tom
