Det är 1 augusti 1973 på Plaza de Toros i Palma de Mallorca. Carl-Axel Hellquist, Sweden, en spanjor vid namn Rodriguez och en Heikki Puustinen från Finland,har gått samman för en stor nordisk-spansk gala utan TV och riktad mot alla turister från norr och den lokala publiken. Edvin Ahlquist är på plats men säger sig inte ha satsat en krona på det här äventyret. Även the former heavyweight champion of the World, Ingemar Johansson är där.
Huvudmatchen går mellan förre världsmästaren i fjädervikt, exil-kubanen Jose Legra, som tidigare på året i Brasilien förlorat titeln till Eder Jofre, och tuffe skotten Tommy Bell. Legra vinner klart.
Men det är Bosse Högbergs comeback som väckt mest intresse. Det är fem år sedan förra matchen – förlust mot Harold Richardson och den var också ett slags comeback efter ett uppehåll orsakat av kronofogden och en tvist om skatten Högberg inte betalt. Men nu är allt avklarat, två fängelsestraff avtjänade och skilsmässan med Anita Lindblom är klar och han är åter tillsammans med Liz Öberg.
Bosse har varit på träningsläger i Spanien en lång tid, tränat stenhårt med en lokal förmåga som coach och Liz som assisterande. Det är dåligt med sparring och Bosse har problem med hälsenorna efter de hårda lörundorna på asfalt. Och just frågan om sparring eller bristen av densamma avgör antagligen matchen och comebacken. I andra ringhörnan har vi Jose Duran.
I Högbergs / Lars Hesslinds bok Kontringen står det att Duran blir världsmästare i december samma år men rikigt så är det inte. Duran vinner dock EBU titeln 1974 och VM (WBC) i lätt mellanvikt 1976. Han blir ingen stor mästare men har vid tiden för matchen mot Högberg 51 matcher i ryggen (42-2-7) och har redan varit inne tufft mot bland annat Angel Robinson Garcia och Jean Josselin.
Exakt vem som håller i matchmakingen vet vi inte men det är enligt Högberg-mytologin order från huvudpersonen själv att han inte vill möta någon sopa. Liz Högberg nyanserar så här efteråt bilden något och säger att Bosse aldrig lade ned speciellt mycket kraft på att studera sina motståndare. Hade han gjort det hade han säkert förstått att Duran var “fel” som man att möta efter ett så långt uppehåll. Som det blir får han stryk i tio hårda ronder där han enligt tdingen SE:s utsände möjligen vinner en, den sista. Högberg själv ser enligt samma källa ut till att vara skakad i fjärde ronden men Duran är ingen puncher och kan inte följa upp och säga vad man vill om Bosse Högberg, och det är det många som gör, han tål en smäll och är en fighter ut i fingerspetsarna. Han klarar sig tiden ut och gör – igen – en ursinnigt tapper match men får – igen – stryk och är en slagen man efteråt och comebacken dör där och då.
Det blir en match till men då – beroende på vilken källa man väljer att tro på – är Bosse alternativt skadad i armen eller är där bara för pengarna eller både och. Motståndaren den gången är en blivande legendar i spansk boxning, den forne främlingslegionären Jose “Dum Dum” Pacheco, inte känd för sin teknik men väl för sin tuffhet. Bosse förlorar på tko men det är efter en del kontroverser och bland annat Ingemar Johansson, på plats den här gången också, pratar om “bandidos” när domaren bryter matchen. Dessförinnan ska Pacheco ha varit golvet. Men en annan kontrovers ligger i att förre Aftonbladet journalisten Ulf Thorgren som skriver i sin blogg att Högberg reser sig från nedslagningen, pekar på sin underam och ger därmed i praktiken upp.
Men det blir som det blir; Bosse Högberg förlorar på teknisk knockout. En tredje match på comebacken, den mot finnen Mikko Saarinen blir aldrig av och medan Bosse Högberg fortsätter att vara ett stort namn i herrtidingarnas värld är boxningskarriären slut. En skickligare matchmaker hade kanske kunnat göra Högberg till en vinnare igen och satt fart på svensk proffsboxning utanför landets gränser. Galan på Plaza de Toros behöver 5000 åskådare för att gå med vinst men det kom 10 000.
På förmatchprogrammet gör tungviktaren Hasse Thomsén proffsdebut och igen undrar man över valet av motståndet. OS brons vinnaren från 72 ställs mot Mariano Echevarria, en man med över 100 matcher i bagaget och han räcker till för att förstöra Thomséns redan bökiga boxning ännu mer och matchen döms oavgjord.
Den enda svensken som kom att fortsätta proffskarriären efter förbudet, Ray Patterson, Floyds yngre bror och även han tungviktare, är i fin form och slår tysken Arno Prick i vad som blir hans näst sista match.
Sist men inte minst går förre Europamästaren Olli Mäki upp i ringen en sista gång och det blir en gång för mycket och han förlorar mot Juan Flores. Han har genom 13 års tid mött i stort sett alla i Europa av klass – och även boxat om VM i fjädervikt mot Davey Moore och det var några kilo för mycket att banta för en av Nordens allra största boxare.
Avslut: när Kontringen kom ut var Thorgren i Göteborg och pratade med Bosse som kommenterade sin sista match så här: “Ja, jag förtog mig ju inte precis, Hade jag tränat hade jag tagit honom.”
Liz Högberg säger sig dock inte minnas Thorgren och förnekar å det bestämdaste att Bosse Högberg gett upp en match. Bosse Högberg ge upp? Nej, det kan man inte tänka sig.
Källor: tidningen SE, Ulf Thorgren, Liz Högberg.
En titt i backspegeln: Bosse Högberg gör comeback
